Minimänniskan är än så länge ovetandes om lyckan över att ha två syskon. Jag har växt upp med två systrar och en bror och vi är, och har alltid varit, väldigt nära och det är något väldigt speciellt med syskon. Vi behöver inte använda ord, det räcker med blickar och minimala minspel som ingen annan kan tyda, som om vi har en egen klubb. Vi har växt upp med samma blommiga tapeter och lekt oss trötta på barndomsängarna tillsammans, vi pratar i munnen på varandra vid middagar och känner till varandras svagheter. Tack vare dem har jag aldrig känt mig ensam. De ställer alltid upp, stöttar, peppar, skrattar och gråter åt samma saker som jag.
![]() |
Foto: Severus Tenenbaum |
I våras startade jag Heads and Tails tillsammans med min äldsta syster. Det har gått över förväntan och oj vad effektiva vi är eftersom vi inte behöver kommunicera. Great minds think alike och det spar oss enormt mycket tid. Ibland känns det befriande och skönt att slippa kallprat vid kaffeautomaten på ett kontor. Speciellt en gång i månaden då allt är fel, tungt och jobbigt. Då känns det extra bra att slippa diskutera regnet och istället inleda dagen med ett "döden, döden" så kan vi jobba på sen. Astrid Lindgren hälsade alltid sina systrar så, dels för att ha ämnet avklarat men också för att vänja sig vid tanken på livets ändlighet.
Vår systers alldeles nya dotter har just fått komma hem till sina stolta syskon. Dom är stora nog att kunna hjälpa till med henne och det känns ju optimalt. Jag kanske skulle satsa på några till ändå. För att vinna när jag dör alltså.
Läs om den andra sidan av myntet här. Häng med oss via Instagram när vi ska till London för jobb i slutet av veckan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar