FEM ÅR

På söndag ska vi blåsa ballonger, överraska med en cykel och tända ljus. Fem stycken, smala, små ljus ska vi sätta på en tårta. Ett ljus för varje år som passerat sedan vår son föddes. Det känns som om jag blinkat och bredvid oss står en stor pojke. Fortfarande med världens vackraste, blå ögon men nu med långa ben och smalt ansikte.

Självporträtt av en femåring.

För fem år sen bodde vi i ett vackert townhouse i London tillsammans med Linda och hennes familj. Huset var ett totalrenoverat, klassiskt, engelskt, tegelhus i tre våningar med burspråk och vacker ytterdörr. Favoritstället var köket som hade en öppen spis, träplank till golv och en altandörr ut mot baksidan med en mysig trädgård. Vi turades om att laga middag och dröjde ofta kvar i diskussioner vid köksbordet om kvällarna. Vi inredde med våra egna möbler och huset var stort nog att svälja båda familjers bohag.  

Vårt hus i London.

Min chefs fru hade ett år tidigare fött deras första barn på samma sjukhus som jag skulle föda. Deras upplevelse var positiv och allt hade gått över förväntan. Med det i tanken peppade jag mig själv inför förlossningen. Vi var på utbildning och lärde om utdrivningsskedet, apgartest och annat som jag redan läst mig till i böcker. Aldrig någonsin slog tanken mig att något skulle kunna gå fel. Jag var helt inställd på att förlossningen skulle fortskrida "by the book". Något annat var otänkbart. Jag var frisk och vid god fysik. När värkarna startade och varade ett par dygn kände jag mig trött men positiv. Jag skulle minsann klara av det som kvinnor i alla tider fixat. Speciellt med hjälp av specialister på ett framstående sjukhus. Efter förlossningen skulle den stora kärleken ta vid. Den som jag sett och fått höra om från föräldrar i min närhet. Jag kunde inte bärga mig.

Klockan 19 på kvällen den 20 april föddes vår son på Chelsea and Westminster Hospital. Jag minns stunden när vi kom hem från sjukhuset kristallklart. Solen sken från en klarblå himmel, träden på baksidan stod i full, blå blom. Vi var ensamma i huset, det var tyst och stilla, och på köksön låg ett grattiskort från svärmor och svärfar. Med ett alldeles nytt liv, med vitt, tussigt hår, på min arm läste jag för första gången Lyckans minut av Erik Lindorm och bebisfilten blev blöt av tårar.

Snart är det fem år sen och barnet ryms inte längre i min famn. Nu cyklar knyttet med solblekt hår. På söndag blåser han ut ljus och skrattar med kusinerna och jag, jag vill pausa livet.   

Läs om den andra sidan av myntet här.