HELLO MISS

Vi är i London igen, för London Design Week. Staden som känns som vårt andra hem. För exakt femton år sedan flyttade vi hit första gången tillsammans med två av våra bästa vänner. Vi var drygt tjugo, jobbade i butik, följde Sex & the City slaviskt, tre av oss var singlar och vi kände oss som Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha. Varenda händelse analyserades i timmar och vi skrattade hysteriskt varje kväll. Vi låg dubbelvikta när vår kompis berättade att hon sagt tills sin högste chef att hon glömt sina trosor på hans kontor. I själva verket hade personalen provat nya arbetskläder och hon hade glömt sina nya byxor på hans kontor. Med röda kinder svarade han sammanhållet och brittiskt: "In this country pants means underwear love".

With pants on.

Klara, färdiga, gå!

Herregud var livet var lätt att leva! Idag funderar vi på vad vi gjorde med all tid. Vi ägnade timmar på yta och fåfänga. Vi hann vi raka benen varannan dag och sminka oss omsorgsfullt.  Lånade kläder av varandra och provade outfits i det oöndliga. Vi var unga, fria, snygga och odödliga. Än fanns inga spår av vaknätter och amning.

Våra gamla hoods i Docklands.

Den här helgen ska vi kombinera jobb med skratt och goda middagar. Vi ska möta upp våra bästa vänner för att återuppleva London, som ett slags femtonårsjubileum. Det ska bli underbart att skåla och catch up. Den här gången har vi råd att äta ute. Vi kan ta en drink på en bar istället för att dricka billigt vin i vår lägenhet. Vi kan ta det lugnt och slippa jaga efter en bättre, mer spännande tillvaro. Vi är i mitten av livet och är nöjda och lyckliga över att ha lockhåriga små underverk och vår Aidan därhemma som väntar. Ibland känns det bara befriande att närma sig fyrtio.

Läs om den andra sidan av myntet här.

Ha en trevlig helg! Det ska vi!

LONDONWEEKEND

Selfridges

I julas fick jag och min man en resa till London av hans föräldrar. Förra veckan utnyttjade vi julklappen och tillbringade ett par dagar på hotell, utan barn, i vår gamla hemstad. Det var helt fantastiskt att äta i lugn och ro och göra precis vad vi ville, när vi ville. Få kaffet serverat i egen kanna vid frukosten, bli kallad för madam och uppmärksammas istället för att uppmärksamma. En lyx för vem som helt, inte minst småbarnsföräldrar. Inget gråt och skrik, kladdiga fingrar, små tänder som ska borstas eller vällingar att blanda.

Vårt hotell skymtar bakom rabatten.

En av mina favoritsysselsättningar när jag är i London är att strosa runt i kvarteren mellan High Street Kensington och King's Road. Vårt hotell låg där i krokarna. Inredningsnörd som jag är älskar jag att kika in mellan blåregn och magnoliaträd på de vansinnigt vacka, vitputsade husen med stora rum och fönster i två vädersträck. Har jag tur är inte gardinerna fördragna och jag får en glimt av den, oftast sobra, klassika inredningen.

Blåregn mot vit puts. Ja tack!

Miniversion av New Yorks Flatiron building.

Mitt gamla jobb låg i dessa kvarter och det var otroligt lyxigt att promenera hem när omgivningen såg ut som den gjorde. Att sitta en kvarter från utbudet på High Street Kensington var också härligt. Jag åt ofta lunch på favoritstället Whole Foods. Min man och jag tog såklart en promenad genom området nu i helgen. Vi käkade på samma bänk i Hyde Park där vi ibland brukade mötas upp för lunch när vi båda jobbade där. Jag träffade också en gammal kollega och vän från mitt gamla jobb. Vi käkade middag och uppdaterade varandra om livet som passerat sedan vi hördes sist. Han är en av de roligaste och kvickaste personer jag känner och jag älskar att umgås med honom eftersom jag får kramp i käkarna av allt skratt när jag träffat honom.

Vi träffade också min mans gamla kollega och vän, hängde i östra London, drack några glas vin och pints på pubar, besökte våra gamla hoods i Battersea, strosade runt vid Southbank, hoppade in på Tate Modern och njöt av Borough Market. Vi hann också med shopping men prioriterade det andra och korsade Hyde Park från sydväst till nordöst.

Borough Market

Travesti av Descartes kända citat.

I lördags packade vi väskorna och hann med en kaffe i vårsolen innan flyget skulle gå. Vi flög business och kunde njuta av en timme med ett glas vin i loungen innan British Airways tog oss hem. Det är något visst med flygplatser. Jag gillar att vara där. Det ligger en sorts förväntan i luften. När jag reser utan barn är det kul att studera alla människor och möten.

Tate Modern med Matisse-utställning

När vi bodde här var björkarna utanför Tate pyttesmå.

Vi kom hem i lördags till två förväntansfulla, underbara ungar som hade haft det urbra med farmor och farfar. Nu är arbetsveckan igång igen. Det gör mig absolut ingenting eftersom jag har det roligaste jobbet i världen.

Läs om andra upplevelser av vår Londonweekend här.

FEM ÅR

På söndag ska vi blåsa ballonger, överraska med en cykel och tända ljus. Fem stycken, smala, små ljus ska vi sätta på en tårta. Ett ljus för varje år som passerat sedan vår son föddes. Det känns som om jag blinkat och bredvid oss står en stor pojke. Fortfarande med världens vackraste, blå ögon men nu med långa ben och smalt ansikte.

Självporträtt av en femåring.

För fem år sen bodde vi i ett vackert townhouse i London tillsammans med Linda och hennes familj. Huset var ett totalrenoverat, klassiskt, engelskt, tegelhus i tre våningar med burspråk och vacker ytterdörr. Favoritstället var köket som hade en öppen spis, träplank till golv och en altandörr ut mot baksidan med en mysig trädgård. Vi turades om att laga middag och dröjde ofta kvar i diskussioner vid köksbordet om kvällarna. Vi inredde med våra egna möbler och huset var stort nog att svälja båda familjers bohag.  

Vårt hus i London.

Min chefs fru hade ett år tidigare fött deras första barn på samma sjukhus som jag skulle föda. Deras upplevelse var positiv och allt hade gått över förväntan. Med det i tanken peppade jag mig själv inför förlossningen. Vi var på utbildning och lärde om utdrivningsskedet, apgartest och annat som jag redan läst mig till i böcker. Aldrig någonsin slog tanken mig att något skulle kunna gå fel. Jag var helt inställd på att förlossningen skulle fortskrida "by the book". Något annat var otänkbart. Jag var frisk och vid god fysik. När värkarna startade och varade ett par dygn kände jag mig trött men positiv. Jag skulle minsann klara av det som kvinnor i alla tider fixat. Speciellt med hjälp av specialister på ett framstående sjukhus. Efter förlossningen skulle den stora kärleken ta vid. Den som jag sett och fått höra om från föräldrar i min närhet. Jag kunde inte bärga mig.

Klockan 19 på kvällen den 20 april föddes vår son på Chelsea and Westminster Hospital. Jag minns stunden när vi kom hem från sjukhuset kristallklart. Solen sken från en klarblå himmel, träden på baksidan stod i full, blå blom. Vi var ensamma i huset, det var tyst och stilla, och på köksön låg ett grattiskort från svärmor och svärfar. Med ett alldeles nytt liv, med vitt, tussigt hår, på min arm läste jag för första gången Lyckans minut av Erik Lindorm och bebisfilten blev blöt av tårar.

Snart är det fem år sen och barnet ryms inte längre i min famn. Nu cyklar knyttet med solblekt hår. På söndag blåser han ut ljus och skrattar med kusinerna och jag, jag vill pausa livet.   

Läs om den andra sidan av myntet här.  

LONDON

Jag fullkomligt älskar London. Det finns få städer som jag ofta längtar till så mycket som den staden. Jag älskar den blandade arkitekturen, kulturen, pulsen, alla vackra parker, det enorma utbudet av varor och tjänster, modet som aldrig är likriktat, de blommande magnoliaträden om våren och alla intressanta människor från hela världen.

Jag har bott där i två omgångar. Två totalt olika perioder i livet men jag älskade staden lika mycket båda gångerna. När jag var 21 var jag singel och delade lägenhet med syrran och två av mina bästa vänner. Den andra gången var jag 28 när flyttlasset gick från Hongkong till London. Jag hann med att gifta mig och föda vårt första barn under de två åren vi bodde där.

Det finns ingen annan nationalitet som jag uppskattar så mycket. Engelsmännens torra humor och självdistans är oslagbar. Den saknar jag. Vänligheten och artigheten också. Jag slås ofta av hur sällan svenskar säger tack. Jag försöker anamma det engelska sättet men när jag strösslar med ordet så känns det som om jag hakat upp mig.

När jag kom till London 1999 hade syrran och mina kompisar förhandlat till sig en fantastisk lägenhet i Docklands som ligger i sydöstra London. Idag är det ett enormt stort, modernt affärsdistrikt. När vi flyttade dit hade det precis börjat utvecklas. Tunnelbanelinjen Jubilee Lines förlängning öppnade hösten innan jag kom dit och sedan växte det i enorm takt. Nu krylllar stället av investmentbankers. Lehman Brothers som konkade 2008 och utlöste finanskrisen hade ett av sina kontor i Docklands.

Docklands av Alan E Taylor via Pinterest

De flesta vänner som bodde i London levde tillsammans i små, lortiga, gamla lägenheter med vägglöss. Vi bodde i ett helt nybyggt tvåvåningshus med två badrum och betalade inget överpris på grund av att Docklands var "up and coming". Trots att det ligger i zon två var det för långt från centrum. Det hade varit en fin affär att köpa loss den och sälja den innan finanskrisen. Tyvärr var bostadsmarknaden inget som intresserade oss när vi var drygt 20. Vi hängde hellre på barer än spekulerade och investerade. 

Jag och en av mina bästa vänner fick jobb på en affär på King's Road i Chelsea. Gatan var under 1960- och 1970-talet en av de trendigaste områdena i London. Musiker, bohemer och hippt modefolk hängde där. Idag är det mestadels välbeställda, amerikanska investerare och kändisar som huserar i området. Chelsea får bli ett av utflyktsmålen när jag och min man snart reser dit. Vi åker utan barn några vårdagar i maj och det ska bli helt fantastiskt.

Tiden i London var en av de bästa i mitt liv. Vi var unga, fria och kände oss odödliga. Det fanns alltid någon ny stadsdel att upptäcka och inte ett öre gick till pension eller amorteringar. Punden spenderades på Topshop, drinkar och middagar. Those were the days.

Läs om andra sidan av myntet här.