LONDON

Jag fullkomligt älskar London. Det finns få städer som jag ofta längtar till så mycket som den staden. Jag älskar den blandade arkitekturen, kulturen, pulsen, alla vackra parker, det enorma utbudet av varor och tjänster, modet som aldrig är likriktat, de blommande magnoliaträden om våren och alla intressanta människor från hela världen.

Jag har bott där i två omgångar. Två totalt olika perioder i livet men jag älskade staden lika mycket båda gångerna. När jag var 21 var jag singel och delade lägenhet med syrran och två av mina bästa vänner. Den andra gången var jag 28 när flyttlasset gick från Hongkong till London. Jag hann med att gifta mig och föda vårt första barn under de två åren vi bodde där.

Det finns ingen annan nationalitet som jag uppskattar så mycket. Engelsmännens torra humor och självdistans är oslagbar. Den saknar jag. Vänligheten och artigheten också. Jag slås ofta av hur sällan svenskar säger tack. Jag försöker anamma det engelska sättet men när jag strösslar med ordet så känns det som om jag hakat upp mig.

När jag kom till London 1999 hade syrran och mina kompisar förhandlat till sig en fantastisk lägenhet i Docklands som ligger i sydöstra London. Idag är det ett enormt stort, modernt affärsdistrikt. När vi flyttade dit hade det precis börjat utvecklas. Tunnelbanelinjen Jubilee Lines förlängning öppnade hösten innan jag kom dit och sedan växte det i enorm takt. Nu krylllar stället av investmentbankers. Lehman Brothers som konkade 2008 och utlöste finanskrisen hade ett av sina kontor i Docklands.

Docklands av Alan E Taylor via Pinterest

De flesta vänner som bodde i London levde tillsammans i små, lortiga, gamla lägenheter med vägglöss. Vi bodde i ett helt nybyggt tvåvåningshus med två badrum och betalade inget överpris på grund av att Docklands var "up and coming". Trots att det ligger i zon två var det för långt från centrum. Det hade varit en fin affär att köpa loss den och sälja den innan finanskrisen. Tyvärr var bostadsmarknaden inget som intresserade oss när vi var drygt 20. Vi hängde hellre på barer än spekulerade och investerade. 

Jag och en av mina bästa vänner fick jobb på en affär på King's Road i Chelsea. Gatan var under 1960- och 1970-talet en av de trendigaste områdena i London. Musiker, bohemer och hippt modefolk hängde där. Idag är det mestadels välbeställda, amerikanska investerare och kändisar som huserar i området. Chelsea får bli ett av utflyktsmålen när jag och min man snart reser dit. Vi åker utan barn några vårdagar i maj och det ska bli helt fantastiskt.

Tiden i London var en av de bästa i mitt liv. Vi var unga, fria och kände oss odödliga. Det fanns alltid någon ny stadsdel att upptäcka och inte ett öre gick till pension eller amorteringar. Punden spenderades på Topshop, drinkar och middagar. Those were the days.

Läs om andra sidan av myntet här.